​Läs Romarbrevet 1:1–17

Författare

Författaren till Romarbrevet presenterar sig i första versen, Paulus. Paulus vars hebreiska namn var Saul/Saulus men som vid sitt möte med Jesus och i sitt missionsuppdrag i den romerska världen sedan kallades Paulus. 

Paulus var jude och farisé. Välutbildad och ivrig i sitt arbete. I Apostlagärningarna återges ett tal av Paulus där han beskriver sin bakgrund och hur han kom till tro på Jesus. (Apg 22:1-21)

Paulus gjorde flera missionsresor där han predikade om Jesus som världens frälsare, startade församlingar och undervisade. Apostlagärningarna kap 13-28 beskriver tre av de stora resor som Paulus och hans vänner gjorde. När de lämnade en plats höll de kontakt med församlingarna genom att skriva brev till dem. 13 av de 21 breven i Nya testamentet räknas traditionellt vara skrivna av Paulus. 

Församlingen i Rom är dock inte grundad av Paulus. Förmodligen uppstod den genom att människor som tagit emot Jesus på andra platser flyttat till Rom och skapat en gemenskap. 

Romarbrevet skrevs omkring 57 e.Kr., några år efter att judarna kunnat återvända. Då var Paulus förmodligen i Korinth, på väg mot Jerusalem för att sedan ha för avsikt att ta sig till Rom för vidare resa västerut. Paulus skriver i sitt brev till dem att han vill komma till dem (Rom 22-32), förmodligen ser han Rom som en framtida bas för att göra ytterligare missionsresor. I sista kapitlet i Apostlagärningarna läser vi om att Paulus kom till Rom, dock som en fånge. Han spenderade två år där i husarrest och vad som sedan hände talar inte Bibeln om. Vissa traditioner menar att han blev släppt ur sin fångenskap och gjorde en resa till Spanien och sedan vid sin återkomst till Rom blev avrättad där av romerska myndigheter. Andra menar att han inte tog sig vidare efter sin ankomst till Rom. 

Bakgrund till brevet

Anledningen till att Paulus skriver brevet till romarna har några olika anledningar. Som tidigare nämnts hade han en önskan om att göra Rom till sin nya bas för sitt missionsarbete. För det andra hade han vänner i församlingen som han tidigare mött och arbetat tillsammans med, bland andra Prisca och Aqvila. Men den största anledningen var förmodligen att församlingen i Rom kämpade med att hålla ihop. Som de flesta kristna församlingar på denna tid var församlingen i Rom en blandad skara av judar som accepterat Jesus som Messias och hedningar (människor av icke-judiskt påbrå) som kommit till tro på Jesus. Hur man skulle förhålla sig till judiska seder och den judiska lagen (Torah) var en stor fråga vid den här tiden på många platser men i Rom var den särskilt utmanande vid detta tillfälle. Detta berodde på att kejsar Klaudius år 49 e.Kr. låtit utvisa ett stort antal judar från Rom, därav många ifrån den lilla jesustroende församlingen. När kejsaren fem år senare dog, kunde de återvända. Då hade dock den icke-judiska prägeln på församlingen tagit över och det uppstod konflikt när de återvändande judekristna kom tillbaka och inte kände sig hemma. Detta präglar mycket av de sista kapitlen i Romarbrevet (kap 12-15) men kapitlen innan ger en tydlig teologisk motivation till behovet av enhet och förståelse för varandra. 

Se gärna denna film om Romarbrevet från Bibel Project.

​Läs Romarbrevet 1:18–4:25

Förra veckans text slutade med att evangeliet innebär att rättfärdighet kommer av tro. Att det är tron på Jesus Kristus, Hans död och uppståndelse, som gör det möjligt att bli rättfärdig inför Gud. Men vad är egentligen problemet.

Denna veckas längre läsning utforskar och utvecklar detta. Paulus argumenterar i texten för att mänskligheten är skyldig inför Gud, och här står de icke-judiska i fokus (Rom 1:18-32). Han fortsätter med att säga att judarna dock, är ännu mer skyldiga, eftersom de hade lagen, löftena och förbunden och ändå inte lyckades leva i det Gud kallat dem till (2:1-3:8). 

Paulus konstaterar i Rom 3:23, “Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”.
Men vad är synd?
Synd är ett stort begrepp med många bottnar men det handlar i grunden om att “missa målet”. Vilket mål kan man då fråga sig? Jo, det mål som Gud skapade människan för, att vara Hans avbild och att bära frukt. (1 Mos 1:26-28).

Människan var (och är) tänkt att regera och råda över jorden som en Guds medarbetare. Att med Hans rättvisa och rättfärdighet ta hand om Hans skapelse och leva i gemenskap med Honom. Men i och med syndafallet så går de relationerna sönder och människan börjar leva med sig själv i centrum.

När människan inte lever ut sin kallelse som Guds avbild så beskriver Bibeln det som att hon bytt ut sin härlighet. Ordet för härlighet innehåller en kunglighet och en förväntan att råda/regera. Människan bär en kallelse till att vara och göra just detta men den förloras när hon inte lever för att tillbe Gud. 

Det verkar inte spela någon roll hur väl människan vet vad hon borde göra, hon lyckas ändå inte på grund av hennes köttsliga natur som ständigt leder henne till att sätta sin tillit till annat än Gud (tillbedjan av avgudar). Men Gud ger inte upp. Istället för att lagen blev en hjälp blir den istället ett sätt att peka på människans trasighet och behov av en frälsare. 

Kapitel 3:9-26 beskriver vändningen.
Rom 3:23 som citerades tidigare, “Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”, har en fortsättning i v24, nämligen, “och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har frikköpt dem.”

Det finns en ett nytt förbund. En ny väg till gemenskap med Gud, till att leva rättfärdigt och att leva ut den kallelse som gick ut till människan från början. Vägen dit är inte genom laggärningar eller att i egen kraft ta sig i kragen. Vägen dit är genom tro på Jesus Kristus. 

Kapitel fyra beskriver Abraham som stamfader till gudsfolket som Gud från början hade tänkt det, ett folk inte bara bestånde av judar utan av människor från hela världen. I Jesus Kristus skapas möjligheten till att ingå förbund med Gud för vem som helst. Att bli Guds medarbetare är nu inte exklusivt kopplat till det judiska folket.

Se gärna:

​Läs Romarbrevet 5:1-6:23

Romarbrevet 5–6 beskriver övergången från det gamla livet till det nya, den gamla mänskligheten och den nya. Det gamla mänskligheten representeras av Adam och den nya av Kristus. Vi återkommer strax till den beskrivningen men först måste vi säga något om den fantastiska inledningen av kapitel fem, särskilt verserna 3–5. Paulus beskriver där hur våra lidanden och svårigheter ger tålamod som i sin tur leder till fasthet. Fastheten är det som ger hopp och så avslutar Paulus avsnittet med att konstatera att hoppet inte sviker oss eftersom Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den Helige Ande. Vilken sanning och tröst det finns i detta. Att Gud använder det svåra som kommer i vår väg till att göra oss tålmodiga, stabila och hoppfulla. Och hoppet, övertygelsen om att Jesus har brutit synden och dödens makt över den troendes liv, bekräftas av att den Helige Ande flödat över med sin kärlek i den troendes hjärta.

Paulus att exalterat förklara hur säker denna seger är och vilka mäktiga konsekvenser den får, innan han går över i att på ett nytt sätt beskriva den enorma skillnaden på det gamla och det nya livet. Adam är den som tog synden in i världen och genom hans fall drabbades hela världen av bortvändhet mot Gud. Adams gärning präglas av synd och död som trasade sönder människans kallelse att vara Guds avbild. Men det som sedan kom genom Kristus är så mycket mer genomgripande:

“Men syndafallet kan inte jämföras med nåden. För om de många dog genom en endas fall, så har Guds nåd och gåva så mycket mer överflödat till de många genom en enda människas nåd, Jesu Kristi nåd.”  (Rom 5:15)

Kapitel sex ägnas sedan åt att beskriva det nya livet, i nåden. Paulus utmanar tanken att man på grund av nådens verkan skulle kunna slarva med synden och argumenterar istället för att ägna sitt liv till att tjäna Gud och rättfärdigheten och därmed få skörda helgelse som i sin tur leder till liv, evigt liv.

Början av kapitel sex ägnar Paulus åt att beskriva övergången från död till liv, från det gamla till det nya, från Adam till Kristus och Paulus menar att detta representeras i dopet. Dopet beskrivs som platsen där en människa dör bort och begraver den gamla mänskligheten som endast levde för sig själv. Men dopet är också platsen för att uppstå med Kristus till att bli en del av den nya mänskligheten som i Kristus lever för Gud. 

För vissa av oss kan dopet vara platsen där vi får lämna det som gått sönder i våra liv, det som är tungt och det som präglats av destruktivitet. För andra är det mer ett beslut för att bekräfta en tro och vilja till efterföljelse. Oavsett är dopet platsen där vi ger upp att leva för oss själva och överlämnar våra liv i Guds händer. Genom dopet ger vi Jesus vår fulla lojalitet och sätter vårt livs riktning på att läka, formas efter Hans bild och börja hitta tillbaka till kallelsen att vara Guds avbild.

Här kan du läsa mer.

​Läs Romarbrevet 7:1–8:39 

Nu börjar vi nå höjdpunkten eller crescendot för den första delen av Romarbrevet. Paulus har tidigare beskrivit hur alla är skyldiga inför Gud, inte minst judarna som fått ta emot lagen. Men så har han också gett oss lösningen syndens problem, Jesus Kristus och dessutom beskrivit det nya livets grund, nåden.

I kapitel sju ägnar Paulus en god tid åt att förklara lagens betydelse i sammanhanget. Vi vet ju att en stor del av församlingen i Rom var judar som kommit till tro på Jesus och för judarna var lagen en ytterst central del i tro och liv. När “lagen” eller Torah nämns i Bibeln kan det vara några olika saker som åsyftas. För det första kan lagen vara berättelsen av 1–5 Mosebok. Lagen kan också vara de 613 bud som beskrivs i Gamla testamentet och där de tio budorden är den centrala enheten. Bland de 613 buden återfinns både religiösa och moraliska lagar, samt regler av mer kulturell och traditionell art. De är inte alltid lätta att separera i olika kategorier eftersom livet levs som en helhet, särskilt när religionen är knuten till ett avgränsat folk.

I Romarbrevet sju är det de 613 buden som Paulus refererar till när han talar om lagen. Paulus argument är att inte att lagen, i sig, är dålig. Nej, han menar att lagen är helig och god. Lagarna var till för att visa på det goda liv som människan var tänkt att leva för att kunna återspegla Gud, som Guds avbild på jorden, och visa hela världen vem Gud är. Vidare beskriver dock Paulus att lagen, när den landar i människans köttsliga natur och hårda hjärtan, leder till synd och död. Lagen kunde inte göra det i människan som den var tänkt att göra, något annat var tvunget att ske. Det är vad Paulus ägnar kapitel åtta åt. 

På grund av lagens oförmåga att förändra människans fallna inre behövde Jesus Kristus dö för alla och envar. Hans död och uppståndelse och människans mottagande av den gåvan förvandlar en människas inre och ger henne en ny natur. 

I Hes 36:26–27 läser vi: "Jag ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem."

Genom Anden finns ett nytt sätt att leva. Ett sätt som ger liv, både här och nu men också som ger hopp om ett evigt liv. Men genom Anden, menar Paulus, kan vi döda köttets gärningar och istället få se livet bryta fram i våra liv här och nu. Ett liv fullt av härlighet, kunglighet och regerande. Genom Andens verk kan människan återigen leva i sin sanna identitet av att råda och leda hela skapelsen tillsammans med Gud, med rättfärdighet och rättvisa. 

I slutet av kapitel åtta talar Paulus om att trots svårigheterna som fortfarande återstår så kommer Guds hoppfulla plan att gå i uppfyllelse på grund av Guds stora kärlek som är större och starkare än något annat. 

Så avslutas den första delen av Romarbrevet i triumf. Gud har vunnit seger över synd, död och ondska genom Jesus Kristus och genom Hans egen Ande kommer Han att föra de nya mänskligheten, de som tror på Jesus, in i fullkomlighet.

​Läs Romarbrevet 9:1–11:36

Efter att Paulus har sammanfattat kapitel 1-8 i den sista delen av kapitel åtta så kommer han till frågan om Israel som folk. Han har ägnat de åtta första kapitlen till att visa på att frälsningen finns i Jesus Kristus, den av Israel efterlängtade Messias. Men vad händer då med Guds löften till sitt älskade folk?

Paulus vånda över att inte alla israeliter förstår att Jesus är deras Messias. Han är verkligen djupt sorgsen över detta, till den grad att han brister ut i en önskan om att själv ställas utanför för att de skulle förstå. Efter att han satt tonen så ägnar han kapitel nio till att visa på hur Gud använt händelser och även människors motstånd mot Gud som en väg för att Hans vilja och löften ska ta plats. 

I början av kapitel tio går Paulus tillbaka till sin längtan och bön efter att hela det judiska folket ska förstå vem Jesus är innan han ger sin bild av varför de inte ser det han ser. Paulus menar att Israeliterna fastnat i att förbundet handlar om att uppfylla lagens krav, så att de helt enkelt missat att Gud fullbordat lagen genom Kristus. 

I kapitel 11 ställer Paulus inledningsvis frågan om Gud nu har förkastat Israel. Självklart inte, blir hans svar. För det första kan Paulus konstatera att han med flera har bekänt Jesus som Messias. Det är som många gånger tidigare, fortsätter han, att det finns en skara som är trofasta till Gud i det Han gör. Men Paulus slutar inte där. Paulus menar att genom att många israeliter förskjutit Jesus, har det gått snabbare att sprida evangeliet bland icke-judar (hedningar). Paulus är också övertygad om att hedningarnas förbund med Gud genom tro, ska väcka avund hos judarna som i sin tur ska leda till tro, även hos dem.

Men nu vänder sig Paulus till de hednakristna i församlingsgemenskapen med en varning för högmod. Han manar till ödmjukhet genom att påminna dem om att de blivit inympade i det sanna olivträdet. Att det fått del i Israels löften och gemenskap med Israels Gud, bara genom nåd. Här lyser Paulus önskan och längtan efter enighet i församlingen i Rom, igenom. Han önskar se ödmjukhet och insikt om att frälsningen är möjlig på grund av Guds nåd, hos både jude-kristna och hedna-kristna. 

Paulus lyckas alltså hålla flera bollar i luften samtidigt. Han håller fast vid sin teologi om att den enda vägen till frälsning är genom Kristus. Samtidigt är hans bönerop för sina Israelitiska systrar och bröder påtagligt högt. Men framför allt står tron, på att Guds plan kommer att förverkligas i rätt tid, fast. Gud kommer inte att ge upp på sitt förbundsfolk.

Läs Romarbrevet 12:1–15:13

När vi kommer till kapitel tolv så landar vi ner i det lokala sammanhanget i församlingen i Rom. Nu har Paulus förklarat mycket kring hur alla, oavsett bakgrund, är helt beroende av Jesu försoning för att bli räddade. Han har förklarat hur Gud från början planerat att låta människan vara med och leda skapelsen tillsammans med Honom och hur det uppdraget gäller varje person som sagt sitt ja till Jesus och fått del av den Helige Ande. 

Genom att både hednakristna och judekristna förstår detta hoppas Paulus att de ska leva i kärlek och förlåtelse gentemot varandra. Kapitel 12 inleds med Paulus kända ord om att gudstjänst är att bära fram sig själv och att låta sig förvandlas genom förnyelsen av sitt sinne. Sen övergår han i att uppmana romarna att inte ha för höga tankar om sig själva utan att tjäna varandra med den gåva de fått. Det är intressant att se hur Paulus betonar att gåvorna inte handlar om att visa upp sin andlighet utan istället ett sätt att böja sig och tjäna andra i sin församling. Efter detta fortsätter Paulus en utläggning om hur syskonkärleken tar sig i praktiskt uttryck. Mycket av Paulus undervisning här känner vi igen från Bergspredikan och från den mosaiska lagen.

I kapitel 13 uppmanar Paulus romarna att inte stöta sig med överheten. Motivationen till detta är att de vet att de tjänar ett rike och en regent som är så mycket större än Romarriket och kejsaren. Paulus uppmanar församlingen till att leva vaket och i ljuset och att inte låta mörkret ta överhanden.

I kapitel 14 fortsätter Paulus att uppmuntra församlingen att vara lyhörd för varandra och att ha respekt för varandras olikheter. Återigen lyser det igenom hur Paulus försöker stifta frid och skapa enhet i församlingen. Det verkar finnas strider kring vad man kan äta och dricka samt vilka dagar som ska ses som högtider. Olikheterna grundar sig i den skillnaden i kulturell bakgrund som församlingsmedlemmarna har. För en jude var det ett stort steg att äta kött som offrats till avgudar medan det för en hednakristen inte var lika utmanande. Paulus verkar mana till att låta olikheterna samexistera och att man behöver visa varandra hänsyn och inte döma eller håna varandras ställningstaganden. Att inte söka sitt eget utan andras uppbyggnad verkar vara det genomgående temat för dessa tre kapitel.

"Ingen av oss lever för sig själv, och ingen dör för sig själv."  – Romarbrevet 14:7